Familjeträd

Igår fick jag en fin gåva av min mor, ett halsband med ett familjeträd. Den symboliserar min egna familj, jag, Sami och Emilia 💖

Den är verkligen jättefin och kommer stå mig nära hjärtat.

Förlossningsberättelse

Vart ska jag börja?
 
Jag vet inte riktigt vart jag ska börja, för vet inte riktigt när min förlossning startade, vet bara när den eskalerade.
Men jag kan ta den långa versionen, så får ni en helhetsbild!
 
Måndagen den 20/10 var jag inlagd på Antenatal avdelningen för andra gången pga. mitt blodtryck. Samtidigt tyckte läkaren att det kunde vara bra att veta vart min kropp är påväg, fick konstanterat att jag var öppen 1 cm och fick därmed hinnsvepning. Detta gjordes för att ifall förlossningen skulle kunna starta lite tidigare då mitt blodtryck skulle gå ner efter förlossning.
Och klart kände jag av mina förvärkar mer, natten till tisdag så kom mina förvärkar var 15:e minut mellan 01-07.
Men efter detta så var det som bortblåst, gick nästan hela tisdagen utan att det ens gjorde ont, kände bara ett tort tryck neråt. Enstaka gång på tisdag kväll hade jag förvärkar, så jag tappade hoppet lite grann att det kunde hända något..
 
Onsdag 22/10 fick jag åka hem och jag började känna av det tryckande känslan nertill ännu mer, men förvärkarna var väl lite som bortblåsta. Men under natten fick jag mer ont, tänkte att det är bara de jävla förvärkarna som spökar och har sig. Fick väl inte så mycket sömn under natten mellan onsdag - torsdag. Det började även nu göra ont vid höfterna vilket jag tyckte var extremt jobbigt, för magen och ryggen gjorde inget på det sättet men kunde inte slappna av när de gjorde ont i höfterna. På torsdag morgon 23/10 så hade mina värkar kommit upp i var 10:e minut, då fattade jag att det inte var förvärkar då de inte heller gav med sig varken vid vila eller när jag höll igång. Jag ringde förlossningen för det började även komma lite blodblandade flytningar. Fick rådet vid kl 10 att avvakta till de kommer iallafall var 5:e minut. 
Vid kl 14 så kom värkarna var 5:e minut när jag klockade och värken blev intensvivare. Hatade verkligen att det gjorde ont vid höfterna, igen hade nämnt att man kan få ont där?! 
 
Men de tyckte jag skulle komma in så skulle vi se vart jag befann mig. Jag hoppades verkligen på att det hade hänt saker, för de gjorde verkligen ont och ha haft värk sedan i måndags i princip..
Väl inne så tog de ctg och hjärtljuden var bra, men värkarna kom bara var 5-7:e minut. Och jag var bara 2 cm öppen. Då tappade jag hoppet helt och tänkte att detta kommer bli den längsta förlossningen i världshistorien.
Efter 2 timmar på förlossningen så tyckte de att jag skulle få åka hem och sova då jag inte hade sovit på gud vet hur länge, Fick med mig bricanyl som skulle dämpa smärtan, alvedon och sömntabletter. Kort och gott så åkte hem vid 17, jag tog och svepte alla dessa piller och lade mig. Men vid 21, när jag fortfarande hade lika ont, inte somnat och trots flitigt badande i badkaret så gav jag upp och ringde igen! Då fick jag komma in och de bestämde sig för att hålla kvar mig trots en till undersökning som visade att jag bara var 3cm öppen.. men tappen var utplånad helt så framåt kom vi!
 
Efter att ha kommit in ca 21:30 så hoppade jag i badet vid 23. Där låg jag i värkar fram till ca kl 01:20. Då undersöktes jag igen hur öppen jag var, för jag vill gärna ha EDA. Men då hade de hänt lite grejer iallafall, var öppen 5cm. Men de sätter in EDA tidigast när man är öppen 6cm. VA FAN tänkte jag. Så jag fick härda ut, fick testa på lustgas men de hjälpte ju inte ett dugg på mig, kändes som ja fick ännu ondare i höfterna men ryggens värk minskade och ännu kom mina värkar totalt oregelbundet, allt mellan 3-6 minuter. Men tiden gick snabbt för kl 5 på fredagsmorgonen så konstanterades det att jag var 8 cm öppen! Halleluja! 
Narkosläkaren kom ganska snabbt tyckte jag, gick nog inte mer än max 10 min. Det var inte det enklaste att ligga still under värkar när EDA skulle sättas in, men jag klarade de galant enligt narkosläkaren och hon var rätt chockad. Vilket barnmorskan också hade vart hela natten då jag knappt sa något.
 
Bara en timme senare alltså, kl 06 på fredagmorgon 24/10 så var jag helt öppen och det var dags! Men dessa jävla värkar var oregelbunda ännu. Så 3 timmar senare, efter flertalet olika ställningar för att få ner bebisens huvud så föddes Emilia. Inte ett dugg lätt att krysta i hela 3 timmar. Jag var totalt slut så därför fick jag under hela tiden massa vatten, saft och näringsdryck. 
Men den känslan som kommer när man måste krysta, den var något helt annorlunda. Det gjorde inte ont, det var bara så skönt! 
Minns precis när den sista krystningen kom, då ska man inte trycka på förren barnmorskan säger till. Gud vad jobbigt de var att inte trycka på för kroppen gör ju det åt en. Men jag klarade det galant! Fick sy 4 -stygn och de va knappt att de hittade vart de skulle sy för de såg inte ut som de först. 
 
Barnmorskorna sa att jag hade skött allt precis som man skulle, jag krystade exakt som man ska. Och de va häpna över att träffa en förstföderska som var så lugn. Men inombords skrek jag.
 
Men visst skulle jag kunna göra om det, en riktigt speciell upplevelse som var de hemskaste men samtidigt det bästa som hänt mig.

Lilla liten

Älskade skatt, min vackraste ögonsten 💖
 
Idag blir det Hemgång, Emilia ska bara få en genomgång med barnläkaren och jag ska få lite bekräftelse på om, när jag ska iväg på kontroller för blodtrycket. Det spökar lite ännu men var beredd på att jag skulle behöva medicinering ett par veckor efteråt.
 
Lillskrutten hade knappt gått ner något, låga värden på gulheten och de tycker att de har gått fantastiskt bra med amningen både från min sida och Emilias. Så vi är allt nöjda! Dessutom är jag en nöjd och utvilad mamma idag som fick sova bra inatt =) man kan ju hoppas att den trenden håller i sig. 
 
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se

HannaVic logotype